Sagen om Estonias forlis bliver ikke genåbnet
De svenske myndigheder har ikke fundet tegn på, at der skete en forbrydelse i forbindelse med Estonias forlis og ser på den baggrund ingen grund til at genåbne undersøgelsen af årsagerne til forliset, der i kostede mennersker livet.
En simulation af Estonias forlis fra den oprindelige havarirapport fra Foto: Havarirapport Estonia
Det var nye billeder af vraget, der i såede tvivl om den hidtidige forklaring om årsagen til forliset.
Den officielle havarirapport fra fastslår, at det var låsen på bovporten, der var årsag til, at bovporten i den hårde sø gik op og siden rev sig løs, så vandet kunne strømme ind på bildækket.
Artiklen fortsætter efter annoncen
Videooptagelserne af vraget viste nogle tilsyneladende hidtil ukendte huller i vraget, ligesom fotos af skaderne på bovporten ifølge eksperter formentlig kun kunne være opstået ved en eksplosion.
Den teori blev afvist af en fælles estisk, finst og svensk rapport, og nu har anklagemyndigheden i Sverige afvist at genåbne sagen.
“Ud fra det, der er kommet frem gennem efterforskningsmyndighedernes ageren, er der intet, der tyder på, at der er sket en kollision med e
Personer som har samband med Estoniakatastrofen
I denna artikel sammanfattas fakta om vissa personer som är relaterade till Estoniakatastrofen, såväl besättning som övriga personer.
Besättningen på M/S Estonia
- Arvo Andresson var kapten på M/S Estonia, vilket han hade varit sedan fartyget togs i bruk för Estline i februari Andresson omkom i katastrofen.
- Avo Piht var andrekapten och befälhavare på M/S Estonia. Det sades först att han skulle ha överlevt katastrofen och skulle då i så fall ha varit den enda på kommandobryggan som skulle ha överlevt, men senare framkom att han ändå omkom i katastrofen och är bland de saknade.[källa&#;behövs]
- Tormi Ainsalu var andre styrman på M/S Estonia. Det var han som ropade ut fartygets första "Mayday"-anrop, men det togs så småningom över av kollegan Andres Tammes. Ainsalu omkom i katastrofen.
- Andres Tammes var tredje styrman på M/S Estonia, han skötte kontakten med M/S Silja Europas överstyrman Teijo Seppelin efter sin kollega Tormi Ainsalu. Andres Tammes kom att bli den sista att ropa ifrån Estonias radio. Tammes omkom i katastrofen.
- Marge Rull och Anneli Kondrad var medlemma
Dagbladet Informations forside
Den september forliste den svensk-estiske færge Estonia i hårdt vejr på vej fra Tallinn til Stockholm. mennesker omkom, de fleste spærret inde i det store skibs indre, andre i åbne redningsflåder. Skibe og helikoptere nåede frem blot for at konstatere, at de kom for sent. Få heldige, determinerede, hensynsløse, livsduelige, overlevelsesmotiverede, stærke personer klarede sig. Eller klarede og klarede. Ingen, der med livet i behold kommer fra en katastrofe af et så titanisk omfang klarer sig. Ikke uden mén.
Én af dem, der klarede sig, en ung socialdemokrat Morten Boje Hviid, der havde været i Estland til baltisk fredstræf med blandt andre en af de fire omkomne danskere, tidligere folketingsmedlem Knud Øllgaard, husker med smerte, at han undlod at bistå en ung pige, som han på vej ud af det dødsdømte skib, så ligge fastklemt under et stålskab. Pigens bedende øjne mødte Bojes. Hjælp mig! Men Boje havde kun tanke for én ting: at overleve for enhver pris og komme hjem til sin kæreste. Derfor vendte han sig bort fra pigen, hvis videre skæbne ingen behøver være i tvivl om. Morten Boje reddede ifølge sin egen opfattelse livet, netop fordi han var determiATT ÖVERLEVA
Denna story publicerades ursprungligen 27 september
Kapitel 2
”Ska vi samarbeta?”
Kents fråga till Sara blev avgörande.
Ute på det mörka, lutande fartygsdäcket, omgivna av människor i full panik, blev deras akuta vänskap en trygg pakt. Lugn och sans.
De två unga passagerarna tillhörde de få – av – som klarade sig från döden när M/S Estonia sjönk i ett olycksförlopp som i efterhand beskrivits som onaturligt snabbt.
Kent Härstedts och Sara Hedrenius historia fick tidigt epitetet katastrofens enda solskenshistoria. Men varken då eller nu kan den liknas vid något ljust.
Kampen mot döden och de sår som natten den 28 september lämnade gör sig påminda än i dag. Deras öde är en studie i hur samarbete ledde till överlevnad.
Den instinktiva tanken var egentligen helt orealistisk. Den kunde knappast – men var tvungen – att lyckas.
De skulle försöka klättra upp utanpå fartygets starkt lutande sida, i mörkret och kylan balansera på glashala fönster, för att klättra, så högt upp att de kunde hoppa ner i havet.
Klättra högt, högt upp, högre än de medpassagerare som i panik hoppade så fort de såg havet och därmed sjönk i de kalla vågorna.
När
.